Förlossningsberättelser

Vår Anton kom till världen kl 8,13 den 26 januari 2012. Då han låg i sätesbjudning så föddes han med planerat kejsarsnitt. 

Det var i v 34 som vi fick reda på att han låg med rumpan ner. Detta hade jag misstänkt rätt länge då det kändes som att det låg ett huvud under revbenen på mig. Och jag hade alltså rätt. Vi var in på två vändningsförsök, ett i v 36 och ett i v 37 men utan resultat. Vi fick då en tid för planerat snitt den 26/1. Längtan var stor och klådan gjorde det inte bättre direkt, men tillslut så blev det den 25 januari och det var dags för inskrivning. 

Jag och Nicklas åkte bort till Karlskrona vid halv tolv på onsdagen. Vi hade tid för inskrivning kl 13. När vi kom dit så visades vi in på ankomstrummet. Där tog en undersköterska blodprover på mig samt min vikt. Sen kom en barnmorska in och kände på bebisen samt berättade vad som skulle hända på förlossningen följande dag. Hon svarade även på några av våra frågor. Efter det kom kirurgen in och berättade hur själva snittet skulle gå till. Vi fick svar på alla våra frågor som handlade om snittet. Sen kom narkosläkaren in och berättade lite snabbt att jag skulle få en spinalbedövning och hur den gick till. Sen kom barnmorskan in igen och frågade om vi hade några ytterligare frågor och sen fick vi åka hem igen.

Vi ställde väckaren på 3,30 och sen gick vi och la oss redan vid 8 på kvällen då vi visste att det skulle bli en tuff dag. Jag skulle vara fastande från kl tolv på natten men då vi gick och la oss så tidigt så blev jag fastande från åtta istället. Både jag och Nicklas vaknade redan kl tre. Jag låg kvar i sängen en stund medan Nicklas badade. Sen gick jag ner och tog en dusch. Jag var tvungen att duscha med descutan båda på kvällen och sen även på morgonen. Så jag tog den duschen sen satte jag mig i köket och höll Nicklas sällskap medan han åt frukost. Jag passade på att packa det sista i BB-väskan med, sen gick jag och satte mig framför tv:n. 

Vid halv fem satte vi oss i bilen för att köra bort till Karlskrona. Då var jag rätt nervös. Väl framme i Karlskrona så gick vi upp på förlossningen och visades in i samma rum som dagen innan. En barnmorska kom in och kände på magen igen för att se så han inte hade vänt sig under natten, vilket han inte hade gjort. Hon tog även blodtrycket på mig innan vi visades in i det som skulle bli vårt rum till vi kom upp till BB. Vi fick förlossningsrum 1. Där fick jag byta om till en skjorta och op-strumpor. Nicklas fick ta på sig op-kläder han med. Sen började vår väntan. Ca 7,15 rullades vi ner till op av Louise (barnmorskan). Hon lämnade över oss till op-syrrorna som började förbereda mig med kanyler. Jag fick en kanyl i vardera handen. Sen fick både jag och Nicklas en mössa på oss och sen rullades jag in i rummet innan op-salen. Där inne fick jag hoppa över till op-bordet, jag fick varma täcken på mig och sen kopplades droppen in. Sen rullades jag in i op-salen. 

Inne i op-salen så fick Nicklas sätta sig på en stol lite längre bort medan de förberedde mig för bedövningen. Jag var ju tvungen att få mycket vätska innan spinalbedövningen för att inte blodtrycket ska sjunka, men kanylerna fungerade inte riktigt så bra som de skulle så de var tvungna att stå och trycka på droppåsarna för att vätskan skulle gå in tillräckligt snabbt. Det gjorde superont! Rätt som det var så skulle jag sätta mig upp, och redan då kände jag att jag inte skulle klara av det då jag hade så ont i händerna av kanylerna. Så de hjälpte mig upp i sittande ställning. Rätt som det var så sa narkosläkaren att han skulle känna på ryggen min vilket han gjorde. Sen sa han bara att det skulle sticka till och det gjorde det verkligen! Det kändes som att han högg en spruta rakt igenom ryggen på mig! Efter det sticket så klarade jag inte av att hålla tillbaka nerverna längre. Jag började småsnyfta och då kramar barnmorskan Lois om mig och säger att det kommer att gå jättebra och då släppte allt! Jag var så nervös och orolig så jag kunde bara inte sluta gråta. Efter ett tag så säger Lois att jag måste sitta alldeles stilla så jag gör det. Sen hör jag hur narkosläkaren säger att det kommer att sticka till, vilket det gör. Men det gjorde inte så ont som jag trodde att det skulle göra, men ont gjorde det iaf. 

Jag började känna hur benen blev varma så jag sa det till Lois. Då sa hon att det var bra för då fungerar bedövningen. Efter ett litet tag så har jag lugnat mig så pass att jag ska få lägga mig ner. Allt var klart och de hjälpte mig ner i liggande ställning då jag inte kunde röra benen så bra längre. Jag hade nästan ingen känsel i dem längre. Tårarna rann fortfarande på mig när jag fick hjälp att lägga mig ner och så fort jag lagt mig ner så kände jag Nicklas hand på min axel. Det var först då som jag blev lugn och kände mig trygg igen. 

En tjej började tvätta magen på mig och jag reagerade på att jag fortfarande kände allt. Då kände jag rädslan komma tillbaka igen. Men Lois frågade mig hur det kändes, om det var varmt eller kallt. Jag svarade att det kändes ljummet. Då tog hon en tuss som hon doppat i sprit och höll mot min axel och sa att spriten på magen var lika kall som den jag hade mot min axel. Då blev jag lugn igen. Sen plastade de in magen på mig samt spände upp ett skynke framför oss så vi inte skulle se operationen. Kirurgen kom in och hälsade och var så vänlig så. Han testade genom att nypa mig i magen med en tång för att se så att bedövningen fungerade. Det gjorde den. Sen sa han att det var lika bra att börja så vi skulle få se vår bebis nångång 

Han la snittet och sen började jag känna hur det drog och spände i magen. Rätt som det var så började de suga upp fostervattnet sen drogs det rejält kan jag säga! Lois sa att hon kunde se två fötter och en rumpa, men sen satt resten av bebisen fast då han låg så högt upp. Narkosläkaren ställde sig brevid Nicklas och började trycka uppe vid revbenen för att få bebisen att sjunka ner så de kunde ta ut han. Tillslut så hörde vi hur han började skrika. Så fort huvudet kom ut så skrek han. Han passade även på att bajsa på kirurgen medan huvudet ännu låg kvar i magen. Hehe stackars kirurgen 

Barnmorskan tog emot honom och la han på ett rullbord och körde fram han så vi kunde se han medan de torkade av honom och kontrollerade att han andades bra. Han passade på att kissa ner henne med. Vilken rackaronge vi hade fått  Jag var så glad så jag grät när jag hörde hur han skrek. Nicklas hade tårar i ögonen med hade sinnesnärvaro nog till att knäppa kort på honom medan de torkade av honom. Sen fick Nicklas komma fram och klippa navelsträngen på honom sen fick han honom till sig. Han var så stolt!

Vi blev kvar nere på op till kl 9 ungefär. Sen var jag färdigsydd och fick med hjälp av en lift komma över till min säng igen. Jag fick Anton till mig och sen rullades vi upp till förlossningen. Vilken total lycka jag kände när jag låg där i sängen med vårt lilla underverk i famnen!

Anton vägde 3480 g och var 52 cm lång. 

Kl 14,47 fredagen den 3 november 2006 ser min dotter Ilia dagens ljus för första gången. Efter en jobbig graviditet så kom hon äntligen!

Allt började i början av oktober när jag fick en sån hemsk klåda. Var och tog ett blodprov som visade på förhöjda gallsyrevärden i blodet. Jag fick medicin som skulle ta bort klådan, men den fungerade bara i ca 1,5 vecka.. sen kom klådan tillbaka. Jag fick ta ett nytt blodprov som visade att gallsyrevärdet hade gått upp igen och därför blev det tal om igångsättning. Så torsdagen den 2 november fick jag tid på antenatal avdelningen kl 8,30. Vi for dit ihopp om att jag skulle bli igångsatt vilket jag oxå blev. Men det blev inte av förrän 12 på dan istället för på morgonen. 
Igångsättningen bestod av en ballong som man sätter ovanför livmodertappen, som gör så att det skapas ett tryck på livmodertappen som gör att den börjar mogna. På kvällen så var vi helt inställda på att ballongen aldrig skulle ramla ut, när den plötsligt gjorde det efter att jag hade varit på toa. Värkarna blev starkare och jag trodde verkligen att jag skulle få en bebis senare den kvällen. Men så blev det alltså inte.. Eftersom mina värkar inte var tillräckligt verksamma så beslöt läkaren att vi skulle avvakta tills på fredag morgnonen. Så på morgonen när ronden kom så ville läkaren undersöka hur pass öppen jag var, och då konstaterade hon att hon kunde ta hål på hinnorna, så att värkarbetet skulle komma igång ordentligt. Men det tog tid innan hon lyckades få hål på hinnorna. Men tillslut så lyckades hon. Detta skedde vid 9-9,30 på morgonen. Sen fick jag ligga med CTG i ca 40 min för att se hur värkarna kom som. Sen gick jag och min dåvarande sambo ut och gick för att få igång värkarna, vilket fungerade utmärkt. De började komma med ca 3 minuters mellanrum. Vid 11 så satte de in värkstimulerande dropp för att värkarna skulle komma tätare. Och det började de verkligen göra oxå. Tillslut så var jag tvungen att be om något smärtstillande, så jag fick lustgas. Och det var så skönt när värkarna äntligen började släppa lite granna. Visst de gjorde fortfarande ont men inte supermega ont. Strax efter 12,30 så fick jag EDA (ryggbedövning) eftersom värkarna kom så tätt ihop och de gjorde så himla ont. Den fungerade till viss del, men jag kände fortfarande värkarna rejält. Sen strax före 14.00 så började värkarna ändra karaktär.. det kändes som om jag höll på att spricka totalt. Jag började få panik, men lyckades behålla lugnet. Tillslut så kände jag bara att huvudet var på väg ut. Det var då som jag fick panik på riktigt. Jag trodde inte att det skulle gå så fort!  Men så ont som jag hade då, det har jag då aldrig haft förut. Jag var nära att ge upp hela tiden.. smärtan var för intensiv. Och jag tyckte att det inte spelade någon roll hur mycket jag än krystade så hände inget. Jag kommer ihåg att jag hela tiden frågade hur mycket av huvudet som syntes, och varje gång så var det lite mer.. men inte tillräckligt enligt mig. Jag ville bara ha ut det där huvudet. Sen sa barnmorskan att det bara var kanske 1 eller 2 värkar kvar tills bebisen var ute, och det var då jag bestämde mig för att den skulle UT. Så jag tog i allt vad jag orkade och ut kom huvudet. Det var en sån enorm lättnade när huvudet kom ut, så jag kunde inte låta bli att titta.. men det skulle jag aldrig ha gjort. För där mellan mina ben var ett HUVUD!!! Det var inte förrän då som jag faktiskt kände att det fortfarande gjorde jätteont så jag krystade en gång till och resten av kroppen föddes. 
Det var så skönt att inte ha ont något längre, jag kände hur hela jag började slappna av och i nästa sekund så sa min dåvarande sambo att det blev en tjej. Jag blev överlycklig! Jag har önskat mig en liten tjej ända sen jag var liten, och nu hade jag äntligen fått en! Och hon var det sötaste jag nånsin sett. 
Min dåvarande sambo klippte navelsträngen och jag fick upp våran dotter på magen.
Jag sprack lite grann under förlossningen så barnmorskan var tvungen att sy, men det gjorde mig ingenting alls. Jag hade ju just fött världens vackraste flicka. 

Ilia vägde 3815g och var 51 cm lång.

Den 13 januari 2004 föddes mitt första barn med akut kejsarsnitt på sollefteå sjukhus. Det hela började så här:

Torsdagen den 8 januari var jag hos BM för att mäta magen. Jag fick då reda på att huvudet hade fixerat sig, och jag blev överlycklig! Jag skulle få föda vaginalt  Så döm om min förvåning när jag väl kom in på BB...

Söndagen den 11 januari började jag få svaga sammandragningar. Jag började ana att något var på G eftersom jag inte hade känt av en enda sammandragning under hela graviditeten. Men jag sa inget till min dåvarande kille, eftersom jag inte var riktigt säker själv. Så jag gick om kring och donade på hemma, ifall att nu bebben skulle tänkas vilja ploppa ut. Och jag hade då rakt ingen lust att komma hem till ett smutsigt hem så därför städade jag och diskade. Jag hade en tid till läkaren på måndagen eftersom jag hade fått ett utslag på magen som var tvunget att medecineras. Så vi åkte till vårdcentralen. Vid det laget så hade sammandragningarna blivit värre, och jag förstod att nu var det på G! Så jag berättade för honom i bilen på vägen dit. 
Jag frågade läkaren om han trodde att det var värkarna som hade börjat, men han sa att eftersom jag inte hade BF datumet ännu så var det inte några värkar. Även fast jag sa till honom att det bara var 5 dagar kvar till BF så trodde han inte på mig. Han sa att alla förstföderskor går över tiden. Men tydligen inte jag  

Jag fick mitt recept, men eftersom jag inte hade hunnit få några pengar än, så ringde jag till mamma och frågade om jag kunde få låna pengar av henne så att jag kunde hämta ut medecinen. Och det fick jag självklart göra. Så vi åkte till henne runt 16 tiden på eftermiddagen. Jag frågade henne hur värkarna kändes, och då sa hon att det brukar kännas som om ryggen kommer att gå av. Då sa jag till henne att jag hade känt så ända sen igårkväll. Hon sprang genast och hämtade digitalkameran, och knäppte kort på min mage. Sen sa hon triumferande 
- Jag har kort på magen kvällen före bebben kommer!
Sen åkte vi till apoteket och sedan hem. Väl hemma så började jag få ordentliga värkar. Och vid 22 tiden på kvällen så ringde jag in till förlossningen och frågade om de tyckte att jag skulle komma in. Men de tycket att jag gott kunde stanna hemma tills det var 10 min mellan värkarna, och vid tillfället jag ringde så hade jag runt 15-20 min mellan värkarna. Men jag tyckte att de gjorde så jäkla ont. Då sa Bm till mig att jag skulle testa att duscha varmt, så skulle smärtan avta, och det gjorde den lite oxå. Så jag sprang ut och in i duschen ända fram till halv tolv ungefär. Då gav jag upp. Vid det tillfället så kändes det som om bebben skulle komma ut genom ryggen  så jag ringde in igen. De tyckte då att jag skulle komma in, så vi ringde efter en taxi. Killen vi åkte med var ny som taxichaufför. detta var alltså hans första körning, så han hade gasen i botten hela tiden. Han var livrädd för att jag skulle få för mig att föda i taxin  
När vi väl kom in till Sollefteå så var kl ungefär ett på natten. Jag fick komma in på ett iundersökningsrum, eftersom att BB var fullt. När Bm skulle kolla hur pass öppen jag var så hade jag så ont att jag nästan klättrade över ryggstödet på sängen  så jag fick lustgas, och vilken befrielse det var! Jag kunde äntligen slappna av! När hon väl fick känna efter så var jag öppen 4,5 cm. Men hon sa att hon kunde känna fötter.. 
- Fötter? Det kan inte stämma, sa jag. Jag var till min Bm i torsdags och då var huvudet fixerat. 
- Helt omöjligt sa hon då. 
Men för att vara på den säkra sidan så tog hon ett UL på mig, och mycket riktigt så var det två fötter och en stjärt som ville ut på samma gång. Vilket inte funkar. Det var då kalabaliken utbröt. Hon ringde genast på en klocka som gjode att det kom in ca 5 personer som alla började prata i mun på varandra. Jag fick inte en syl i vädret. Rätt som det var så var det en av sköterskorna som sa att hon skulle sätta in en kateter. Så hon gjorde det. Allt detta hände ca 01,30. Jag försökte förgäves få reda på vad som hände men det var ingen som svarade på mina frågor. Sen kom det in en narkosläkare som sa
- Nu kör vi ner henne till operation!
OPERATION!? Vaddå operation?? Skall jag opereras?? Jag fattade ingenting. Det var då en av de yngre sköterskorna kom på att ingen hade informerat mig om vad som höll på att hända. Så i hissen på väg ner till operationssalen så förklarade hon att de var tvugna att göra ett akut kejsarsnitt eftersom bebisen låg med både fötterna och stjärten neråt. de skulle alltså ut samtidigt. Så innan bebisen sjönk ner något mer så var de tvugna att få ut den. 
Väl inne på operationssalen fick jag ryggbedövning. Men en nerv i ett av mina ben kom tydligen i kläm för att det gjorde så jälva ont! Jag skrek att det kändes som om benet höll på att ryckas loss från kroppen på mig, men ingen verkade fatta att jag hade jätteont för det var ingen som brydde sig. Men tillslut kom de på att de kunde testa att flytta benen lite granna så kanske smärtan skulle försvinna. Och mycket riktigt så gjorde den det. Sen hände allt mycket snabbt. De tvättade mig på magen, snittade mig och plockade ut bebisen. de la hans huvud mot min panna innan de snabbt bar iväg honom. 
Den 13 januari kl 02,38 föddes en fullkomligt frisk liten pojke på 3905 g. Han var 52 cm lång och helt underbar! Han fick namnet Hendrik och är världens goaste kille idag